Australiens verkliga klimatproblem

Det har varit dåligt med inlägg här den senaste tiden, vilket till viss del beror på att klimathysterin är på upphällningen och det känns nästan lite skamset att sparka på ett kadaver (men bara nästan). Trots de oräkneliga miljarder som lagts på “information” havererar klimatbluffen snabbare än väntat. Allt färre bryr sig om skojare som Al Gore, och de blir mer och mer desperata i sina försök att prångla ut ManBearPig bland befolkningen. Det känns hoppfullt och väcker tilltro till mänskligheten.

Samtidigt har IPCC genom Rajendra Pachauri lovat att inte införa de regler mot intressekonflikter som föreslogs av den oberoende kommission som granskade klimatpanelen för drygt ett år sedan. Det behöver man inte analysera så mycket utöver att konstatera att den skandalomsusade FN-panelen grävt sin egen grav. När nästa rapport (AR5) kommer 2013 blir den med all sannolikhet hårdgranskad och sågad vid fotknölarna nästan omedelbart, i motsats till AR4.

Trots de goda framtidsutsikterna är det tyvärr inte dags att slå klackarna i taket och korka upp Champagnen riktigt än. Särskilt här i Europa är klimatbluffen så djupt införlivad med samhällsinstitutioner, skatter och byråkrati och att det kommer att ta mycket lång tid att avveckla parasiterandet. Många har idag sin utkomst av klimatbluffen och det finns inte på långa vägar FAS 3-jobb så det räcker åt alla.

I vissa länder går det till och med åt fel håll–jag pratar naturligtvis om Australien. Här har den rödgröna regeringen ledd av premiärminister Julia Gillard bestämt sig för att införa en koldioxidskatt liknande den vi européer redan lider av. Vad som gör det hela extra intressant är att Gillard gick till val med det uttryckliga vallöftet att inte införa en koldioxidskatt. Men nu blir det alltså en skatt i Australien och folk är inte glada.

Att stora delar av befolkningen är heligt förbannad är nog ingen överdrift. Förmodligen beror det på att de flesta nu insett att det som Julia Gillard kallar “carbon pollution” inte är någon förorening utan den harmlösa (och för planeten livsviktiga) gas vi andas ut omkring ett halvt ton av per person och år. Det finns även de som räknat på vilken effekt Australiens koldioxidskatt skulle ha på klimatet; svaret är 1/4000 grad C fram till år 2100, men eftersom effekten inte någonsin blir mätbar kan vi runda av till noll. Samma sak kan sägas om handeln med utsläppsrätter i Europa.

Det har alltså ingen mätbar effekt även om man tar till IPCC:s värsta prognoser. Däremot inbringar det enorma pengar till staten, samt vissa företag och individer. Vid det här laget är det här ett faktum som allt fler känner till–trots massmedia och tack vare bloggar som exempelvis Joanne Novas i Australien. Och vad händer följaktligen när man ljuger för befolkningen i ett demokratisk land?

Man får vad man förtjänar, varken mer eller mindre. Inte konstigt att många klimatalarmister brukar förespråka diktatur.