Det har alltid legat ett löjets skimmer över klimatalarmisterna och deras extremt flexibla hypotes om global uppvärmning (där alla typer av väder förutspår klimatkatastrof), men efter ett några år av en allt mer krackelerande retorik börjar det verkligen osa desperation. För den som missat det har föreningen Vetenskap och Folkbildning – med representanter från alarmistbloggen Uppsalainitiativet i styrelsen – utsett Stockholmsinitiativet till ”årets förvillare”.
Utnämningen har mötts av talande tystnad i media, men desto starkare reaktioner där debatt om klimatet fortfarande är tillåten. För närvarande får VoF ta emot en strid ström av verbala kängor på Newsmill, bland annat från Tage Andersson, docent i meteorologi, Germund Hesslow, professor och tidigare kontaktperson till VoF, samt naturligtvis från Stockholmsinitiativet själva, här representerade av Ingmar Nordin, professor i vetenskapsteori. Samtidigt anklagas Uppsalainitiativet för bristande kompetens och fiffel med meriter. För alla läskunniga kan det inte råda några större tvivel om på vilken sida merparten av kunskapen befinner sig.
Debatten är läsvärd och ger en viss insyn i hur klimatalarmismen fungerar i praktiken. Klimatindustrin har många ansikten: miljöorganisationer som berikar sig på människors rädsla, forskare från alla möjliga fält som rider på anslagsvågen (trots att grundforskningen är långt ifrån väldefinierad), vindkraftsföretag som tigger subventioner, banker som vill mjölka utsläppsrätter, politiker som vill höja skatter, byråkrater, globaliseringsaktivister med politiska egenintressen, och naturligtvis en mängd både osannolika och välkända kvacksalvare i periferin. I många avseenden är de olika, men gemensamt för dem alla är att oliktänkande kring den kritiserade IPCC-linjens klimatvetenskap är strikt förbjudet.