Granskning: IPCC en succé (som måste omformas helt och ljuga mindre)

Ungefär som rubriken lyder den aningen motsägelsefulla granskningen av IPCC som genomförts av Inter-Academy Council (på beställning av just FN/IPCC). Jämfört med de farsartade ”granskningarna” av Climategate är den här däremot både saklig och mycket kritisk på ett flertal punkter.

Bland annat uppmärksammar granskningen det välkända faktum att IPCC hävdat ”stor säkerhet/sannolikhet” i klimatvetenskapliga frågor där det saknas vetenskapliga bevis.

Problemet med grupptänk och revirmentalitet tas också upp (som ligger till grund för löljiga påståenden om konsensus och dylikt). Istället föreslår man att IPCC inför en normal vetenskaplig process, där andra åsikter än de traditionellt klimathysteriska ges utrymme istället för att förtigas.

Dessutom får den gamle järnvägsingenjören, oljebolagsdirektören och tantsnuskförfattaren Rajendra Pachauri en indirekt släng av sleven. Dels eftersom utredarna vill se bättre styrning av klimatpanelen och dels att de föreslår att IPCC inför en policy angående intressekonflikter för att stoppa fler av de grova bedrägerier som pågår för tillfället.

Förhoppningsvis medför det här också att ”grå litteratur” – d.v.s vetenskapsbefriade fantasifoster från bl.a. Greenpeace och WWF marginaliseras. Utredarna uttrycker sig lite mer diplomatiskt än ovan, men innebörden är densamma. Läs den här.

Granskningen har till och med fått Naturvårdsverket att arrangera ett seminarium med frågeställningarna ”Kan man lita på IPCC? Är klimatfrågan överdriven?” Med tanke på de inbjudna deltagarna lär det däremot knappast handla om någon kritisk granskning värd namnet. Sedan IPCC:s fjärde utvärderingsrapport 2007 har klimatvetenskapen gjort fortsatta framsteg, säger Naturvårdsverket. Det är ett helt korrekt påstående, men förmodligen inte på det sätt Marianne Lilliesköld tror.