Skulle du kunna tänka dig att skicka några tusenlappar till mig med jämna mellanrum som jag kan tutta på och använda som cigarrtändare?
Inte?
I så fall är följdfrågan: Är det OK att någon annan tar samma tusenlappar (utan att fråga) och använder dem för att subventionera ett energislag som genererar obetydliga mängder el för ofantligt mycket pengar, med resultatet att du får en allt mer saltad elräkning?
Fortfarande inte övertygad?
I så fall kan jag meddela att du, som bonus, även hjälper till att utrota fåglar och fladdermöss på löpande band. Allt för att avhjälpa en inbillad klimatkris.
Det tragikomiska i sammanhanget är att de som glatt hejar på den här utvecklingen ofta kallar sig miljövänner. I själva verket har de sina huvuden så långt upp i sina egna eller varandras rövar att de bara emellanåt skymtar verkligheten i gluggarna mellan tänderna.
Det krävs inga avancerade matematiska formler för att räkna ut att vi inte kan driva ett industrialiserat samhälle på sådana här avarter. Ett litet ljus i mörkret är att det här reflekteras på börsen, där vindkraftsföretagen i stora drag ignoreras. De ses som en bubbla av många seriösa ekonomer – vilket inte är så konstigt eftersom de bara kan överleva med hjälp av enorma subventioner (som betalas av dig, genom pålagor på din skattsedel och elräkning).
Samtidigt finns det miljövänliga och hållbara alternativ som ignoreras av ideologiska skäl (av samma huvudet-i-röven-personer). Ett bra exempel är kärnkraft från torium, som är 100% säker, inte producerar biprodukten plutonium som kan användas i vapen* och har jämförelsevis mycket kortlivat avfall (det är harmlöst efter några hundra år istället för hundratusentals).
Vi har tillräckligt med torium för att hålla oss och våra efterkommande med miljövänlig energi i tusentals år.
För närvarande är det bara f.d. U-landet Indien som satsar på det här energislaget under tiden som vi hackar örnar och sparar till nästa elräkning.
*Se kommentar
ett litet påpekande bara.
De reaktorerna som vi i västvärlden använder idag (Lättvattenreaktorer)
Producerar inte sådant plutonium som är användbart till kärnvapen. Det påståendet är ren skräckpropaganda från anti kärnkraftsrörelsen.
För att få plutonium som är användbart för kärnkraft så måste man byta ut bränslet med så korta intervall som 2-3 månader. och helst köra kraftverken på väldigt speciella sätt för att optimera isotopproduktionen.
Den långa förklaringen hittar man här (Varning för naturfetenskap och fakta 🙂 ) xxxx://depletedcranium.com/why-you-cant-build-a-bomb-from-spent-fuel/ [OBS!: sajten verkar vara kapad för tillfället, dirigerar om till en sajt som vill installera malware. /Jesper]
Tack Christoffer för den uppdateringen! Jag har tydligen svalt den biten med hull och hår. (Kryssade över länken för tillfället eftersom den kapats och pekar om till en sajt som vill installera skräp).
Indien må satsa på kärnkraft för framtiden, men i dagsläget svarar kärnkraften bara för 3 procent av Indiens elproduktion medan sol och vind svarar för 6 procent. Detta enligt National Action Plan on Climate Change. 55 procent är kol.
Jesper, jag försökte maila några frågor till dig igår men det gick inte. Om du skickar ett mail till mig så behöver jag inte använda formuläret på bloggen. Tack.
Niklas,
Tack för mailet! Mycket intressant, återkommer strax med svar.
Göran,
Låter som trovärdiga siffror. Är själv absolut ingen förespråkare för kolkraft. Därför är det extra osmakligt att våra europeiska/internationella ”cap and trade”-pengar hamnar hos Indiska kol- och olje-ockrare som t.ex. Rajendra Pachauri och hans TERI och GloriOil (på bekostnad av att europeisk industri läggs ned). Motiveringen är då att Indien bygger ”lite mindre skitig” kolkraft. Som tur är finns det andra krafter i Indien än den smutsiga organisation som leds av klimatpampen Pachauri och förhoppningsvis kan Indien trots allt bli ett föregångsland för modern kärnkraft.