SVT + Uppsalainitiativet = sant?

Det är svårt att hitta någon plats på webben som är så ogenerat klimatalarmistisk som bloggen Uppsalainitiativet. Här uttrycker sig förmodat intelligenta personer i tvärsäkra ordalag om ämnen där osäkerheterna är enorma och de konkreta resultaten lyser med sin frånvaro. Faktiskt har de en tendens att låta ännu mer tvärsäkra än det forskar… ”hockeylag” (en titel som även tyska Der Spiegel förärar dem numera) vars information de ofta recirkulerar.

De har hårdnackat försvarat de uppenbara oegentligheter som framkom i Climategate-breven. Visserligen har bloggen en förhållandevis marginell läsarskara jämfört med Sveriges största klimatblogg The Climate Scam, men den är ändå det främsta tillhållet för klimatreligionens rättrogna.

Vetenskapsredaktionen på SVT, å sin sida, är uppenbart alarmistisk även den men försöker i alla fall formulera sig så diffust att de minimerar antalet anmälningar till Granskningsnämnden (med blandat resultat). De är ju trots allt skyldiga att åtminstånde ge sken av opartisk rapportering, i synnerhet då det finns många meriterade svenska forskare som uttryckligen kritiserar skräckpropagandan från klimatpanelen IPCC.

Dessutom är det svårt för en redaktion med till synes rudimentär kunskap om klimatforskning att uttala sig alltför självsäkert, och sannolikt omöjligt att på ett övertygande sätt debattera med insatta skeptiker. Sist men inte minst är det ett flagrant brott mot anslagsdirektivet för Public Service att välja sida i en komplicerad och kontroversiell fråga.

För ett tag sedan gick de emellertid över alla gränser när de först presenterade resultatet av en enkät till svenska IPCC-anknutna forskare som de använde för att uttryckligen försvara klimatpanelen. Jag kommenterade det kort under rubriken ”Förkrossande majoritet grisbönder eniga i fläskfrågan”.

Men offensiven mot den öppna vetenskapliga diskussionen tog inte slut där. Strax därefter följde ytterligare en mycket vinklad ”undersökning” som basunerades ut i både nyhetsprogrammen, Vetenskapens värld och på webben. Den var baserad på hur många forskarrapporter som uttryckligen går emot teorin om katastrofal mänsklig klimatpåverkan som drivs av IPCC och andra intresseorganisationer. En betydligt mer relevant frågeställning hade varit hur många som uttryckligen stöder teorin om katastrofal mänsklig klimatpåverkan. Det är sannolikt inte många, eftersom det fortfarande saknas empiriska bevis som vederlägger ett sådant påstående.

Men för att komma till saken: Har SVT förbehållslöst valt sida i debatten nu? En anonym läsare har tipsat om att det kan finnas ett samarbete mellan SVT:s vetenskapsredaktion och Uppsalainitiativet. Det är visserligen bara spekulationer, men så pass intressanta spekulationer att de förtjänar att vädras.

Uppsalainitiativet var snabba med att publicera en översättning av SVT:s undersökning, gissningsvis för att med illa dold stolthet presentera resultatet för sina internationella sympatisörer. Här går Magnus Westerstrand (från UI) in mer detaljerat i de ”avvikande” rapporterna  – en uppgift som var lite väl svår för vetenskapsredaktionen? För att leta igenom de 8 000 rapporter som hänvisas till användes databasen ISI, som enligt utsago ska vara svår att komma åt även för en förhärdat klimatalarmistisk vetenskapsredaktion. Däremot går den att komma åt från högskolor och universitet mot en ganska hög avgift. Vem har SVT anlitat för att få tillgång till ISI?

Kritiken mot SVT:s undermåliga undersökning lät naturligtvis inte vänta på sig, och ett par dagar senare publicerades ett svar på SR:s blogg Klotet titulerad ”Nu svarar SVT:s vetenskapsredaktion kritikerna”, anonymt undertecknad ”SVT Vetenskap”. Jag var själv där och kommenterade, men reflekterade inte över det då. Däremot tyckte tidigare nämnda läsare att formuleringarna var lite väl detaljerade för att komma från just vetenskapsredaktionen, som ju själva aldrig deltar i diskussionerna (p g a tidigare nämnda rudimentära kompetens inom området) utan lämnar försvarstalen till UI-företrädare, som märkligt nog alltid finns till hands.

Läsaren tyckte sig också känna igen flertalet formuleringar i artikeln från Uppsalainitiativets blogg. En som stack ut var uttrycket ”gängse skattningar”, som sällan förekommer i dagligt tal. Gör man en Google-sökning på uttrycket (inom citattecken) får man bara två träffar – en från Klotet och en från Uppsalainitiativet där de citerar Klotet. Uttrycket ”gängse skattning” ger inga exakta träffar alls. Söker man däremot på ”gängse skattningarna” får man bara upp en sida från hela Googles index med formuleringen (plus en arkiverad)

Det är en artikel på Uppsalainitiativet om ”istider, klimatförändringar och återkopplingar” skriven av Olle Häggström. Det kan naturligtvis vara ett sammanträffande att formuleringen bara existerar på två av Googles 23 633 010 000 indexerade sidor och att den används av just Olle Häggström och den anonyme representanten från SVT Vetenskap. Olle, som själv är professor i statistik, kan säkert bedöma det bättre än jag; jag vill ändå artigt ställa frågan om det kan vara så att Häggström skrivit eller hjälpt till att skriva svaret på kritiken?

I kommentarerna till en annan UI-artikel relaterad till SVT:s undersökning framgår att de två parterna har haft mejlkontakt. Man kan fråga sig varför vetenskapsredaktionen har mejlkontakt med Uppsalainitiativet? Sker detta regelbundet? Varför tar inte SVT istället kontakt med t.ex. vår egen professor Wibjörn Karlén, som faktiskt var författare till en av de ”skeptiska” artiklarna som pekades ut i undersökningen – det borde väl vara grundläggande för någon som ägnar sig åt objektiv journalistik?

Det skulle inte se så bra ut för vare sig SVT eller Uppsalainitiativet om det framkommer att det handlar om någon form av samarbete, speciellt om det myglas med att ett sådant existerar. För SVT har vi frågan om anslagsdirektivet och opartisk rapportering. För UI skulle det vara mindre kontroversiellt men desto mer pinsamt; att de lovordar SVT i stora ordalag för en undersökning som de själva genomfört/hjälpt till att genomföra, om det nu skulle förhålla sig på det viset.

Nu är jag naturligtvis inte den sortens person som skulle räkna en serie luddiga indicier som bevis, så nästa steg blir att fråga SVT exakt hur den här undersökningen finansierats och genomförts. Alternativet är att gå vägen via offentlighetsprincipen – om det nu mot förmodan skulle behövas när vi har en så öppen, fri och opartisk statlig television.

[uppdatering: se även brevet till SVT Vetenskap]