Klimatförnekande forskare del av hemlig Big Oil-konspiration

Mycken gråt och tandagnisslan råder för närvarande kring en förfrågan efter mejl och annan information från Michael Mann – killen som uppfann hockeyklubban. Flertalet prominenta organisationer har i upprörda ordalag kritiserat den här “förföljelsen” av Mann, d.v.s. en fullt legitim begäran enligt den amerikanska offentlighetsprincipen efter skattefinansierad information. Samtidigt ska man ha klart för sig att det var Greenpeace som uppfann hela konceptet med att begära ut andras e-post. De har rotat i brevlådorna (både elektroniska och fysiska) hos forskare och andra som uttalat sig tillnärmelsevis kritiskt till klimatalarmismen.

Därför är det extra intressant att se hur miljörörelsen och övriga klimatalarmister frossar i Greenpeace senaste detektivarbete; Skarpa snillen från den illgröna organisationen har letat igenom astrofysikern (och klimatlarm-kritikern) Willie Soons e-post och hittat sensationellt stoff som avslöjar att Soon finansierats av “Big Oil”–den ständiga syndabocken för allt ont här i världen. Det finns bara ett litet problem med avslöjandet. Om man läser Willie Soon och Sallie Baliunas forskningsrapport “Proxy climatic and environmental changes of the past 1000 years” from till avsnittet “Acknowledgements”, står följande:

Den här rapporten publicerades 2003 och har tagit emot stöd från både petroleuminstitutet och NASA – det står svart på vitt i rapporten. Vilket scoop av Greenpeace… Hade de läst rapporten för åtta år sedan hade de inte behövt rota igenom alla Soons mejl för att få veta att han tagit emot “stöd av oljeindustrin”. Samma oljeindustri som för övrigt finansierar en uppsjö av olika “förnybart”-projekt och mycket annat i den lukrativa klimatbranschen.

Vill man en gång för alla ta reda på vem som tagit emot mest pengar och från vem inom klimatindustrin rekommenderas Joanne Novas “Climate Money“, men ha åksjukepåsen nära till hands.

Pseudovetenskapen måste ut ur klassrummen

268709.501

En statlig utredare i Storbritannien föreslår att pseudovetenskap som klimathotspropaganda plockas bort från läroplanen, enligt Daily Mail. Det är bara att gratulera. Den förra vänsterregeringen tyckte tydligen att det var lämpligt att ersätta en faktabaserad läroplan inom biologi, kemi och fysik med relevanta exempel såsom “hotade isbjörnar“. Låter bekant.

Jodå, i landet Sverige, som en gång låg i rasbiologins frontlinje, har fakta sedan länge fått ge vika för socialkonstruktivism i alla dess osmakliga former i både grundskola och gymnasium, för att inte tala om universiteten, där den så kallade västmarxismen härjar fritt på de filosofiska fakulteterna.

Barn och ungdomar i alla åldrar utsätts kontinuerligt för intellektuella övergrepp som att “könet är en social konstruktion”. Alla som lever i den villfarelsen kan börja med att läsa historien om pojken utan penis.

Det gröna människohatet, självföraktet och obligatoriska skammen är en annan devis som eleverna ska kunna läsa fram som katekesen: Vi förstör planeten genom vår blotta existens. Försök t.ex. ta dig igenom WWF:s “ekologiska fotavtryckstest” utan att bli underkänd. Testet baseras på bräckliga vetenskapliga grunder, precis som IPCC-rapporter där slutsatserna skrivs först av en Greenpeaceaktivist och resten räknas fram efteråt med valfria metoder.

Det är dags för den tänkande delen av befolkningen att släppa jantelagen, sluta skämmas för att de har rätt och göra uppror mot kvacksalveriet som pågår i klassrummen från årskurs ett fram till universitetsexamen.

Hosta upp informationen till de som betalat för den

Jag tvivlar inte på att Virginias statsåklagare Ken Cuccinelli hade politiska motiv med att starta en bedrägeriutredning och begära ut e-post och infomation relaterat till hockeyklubbsfabrikören Michael Mann. Men mot bakgrund av den häxjakt som bedrivits länge mot “skeptiska” forskare är ärendet bagatellartat.

Enligt offentlighetsprincipens amerikanska (och brittiska) motsvarighet Freedom of Information Act (FOIA) är dessutom alla skattefinansierade instutitioner skyldiga att lämna ut den information som efterfrågas, så varför skulle det här vara någonting att bråka om?

Istället har Manns förra arbetsgivare University of Virginia – efter att först ha förnekat att informationen ens existerade – spenderat en halv miljon dollar i advokatkostnader för att slingra sig ur lagen om att de måste lämna ut den (efter att det kommit fram att den trots allt fanns på universitetet).

Universitetet hänvisar till “akademisk frihet”, men en intressant detalj i sammanhanget är att samma universitet inte hade några som helst skrupler när de gick med på att lämna ut den icke-alarmistiska klimatforskaren Pat Michaels e-post till Greenpeace. Frågan som osökt infinner sig är:

Vad är det för speciellt med Michael Manns skattefinansierade vistelse på universitetet som de måste spendera miljontals kronor på att dölja för allmänheten? Hade det varit okontroversiellt hade de väl bara kunnat lämna ut informationen och låtit Cuccinelli stå med dumstruten?

Historien går hur som helst vidare med nya förfrågningar enligt FOIA, och förhoppningsvis kan inte universitetet slingra sig ur så länge till oavsett hur många miljoner de bränner på advokaträkningar.

Vad väckelsemötet i Cancun handlar om

China

Samtidigt som stora delar av Europa är rekordkallt åker byråkraterna på skattefinansierad solsemester i Mexico för att “stoppa den globala uppvärmningen”. Av förklarliga skäl är det inte lika mycket rapportering i media (d.v.s. citat från Greenpeace och WWF:s senaste pressreleaser) den här gången som inför Köpenhamnsmötet (världens sista chans).

Ett antal tillnykrande omständigheter som Climategate och totalsågningar av diverse IPCC-påståenden, Sternrapporten, samt en sågning av själva IPCC tycks ha haft viss effekt (dock inte på alla). Att prata om global uppvärmning när det är svinkallt är förstås också problematiskt.

Mot bättre vetande fortsätter ändå de här allt mer farsartade väckelsemötena om klimatbluffen. En förklaring är att de inte alls handlar om klimatet för många av intressenterna, utan om energipolitik och inte minst global omfördelning av välfärd. I alla fall om man ska tro den tyska IPCC-representanten Ottmar Edenhofer:

Klimatpolitiken har nästan ingenting med miljöskydd att göra  längre, säger den tyska ekonomen och IPCC-tjänstemannen Edenhofer. Nästa klimattoppmöte i Cancun är faktiskt ett ekonomimöte där fördelningen av världens resurser kommer att förhandlas.

Läs hela på GWPF. För att citera en läsarkommentar på en artikel om Cancun:

Vi vet att kejsaren är naken. Kejsaren vet själv att han är naken. Kejsaren vet att vi vet att han är naken. Ändå spatserar kejsaren vidare i bara mässingen. Det är dags att störta kejsaren.

Granskning: IPCC en succé (som måste omformas helt och ljuga mindre)

Ungefär som rubriken lyder den aningen motsägelsefulla granskningen av IPCC som genomförts av Inter-Academy Council (på beställning av just FN/IPCC). Jämfört med de farsartade “granskningarna” av Climategate är den här däremot både saklig och mycket kritisk på ett flertal punkter.

Bland annat uppmärksammar granskningen det välkända faktum att IPCC hävdat “stor säkerhet/sannolikhet” i klimatvetenskapliga frågor där det saknas vetenskapliga bevis.

Problemet med grupptänk och revirmentalitet tas också upp (som ligger till grund för löljiga påståenden om konsensus och dylikt). Istället föreslår man att IPCC inför en normal vetenskaplig process, där andra åsikter än de traditionellt klimathysteriska ges utrymme istället för att förtigas.

Dessutom får den gamle järnvägsingenjören, oljebolagsdirektören och tantsnuskförfattaren Rajendra Pachauri en indirekt släng av sleven. Dels eftersom utredarna vill se bättre styrning av klimatpanelen och dels att de föreslår att IPCC inför en policy angående intressekonflikter för att stoppa fler av de grova bedrägerier som pågår för tillfället.

Förhoppningsvis medför det här också att “grå litteratur” – d.v.s vetenskapsbefriade fantasifoster från bl.a. Greenpeace och WWF marginaliseras. Utredarna uttrycker sig lite mer diplomatiskt än ovan, men innebörden är densamma. Läs den här.

Granskningen har till och med fått Naturvårdsverket att arrangera ett seminarium med frågeställningarna “Kan man lita på IPCC? Är klimatfrågan överdriven?” Med tanke på de inbjudna deltagarna lär det däremot knappast handla om någon kritisk granskning värd namnet. Sedan IPCC:s fjärde utvärderingsrapport 2007 har klimatvetenskapen gjort fortsatta framsteg, säger Naturvårdsverket. Det är ett helt korrekt påstående, men förmodligen inte på det sätt Marianne Lilliesköld tror.