Intressanta tider

Det finns en skröna om en kinesisk förbannelse som lyder “Må du leva i intressanta tider”. Förbannelsen är aktuell eftersom den så kallade klimatpanelen IPCC är på gång med en ny rapport. För närvarande är den ute på remiss hos byråkrater runt om i världen som friserar budskapet till perfektion.

Man får lyfta på hatten och erkänna att de haft ett ovanligt svårt jobb den här gången, med tanke på att den globala medeltemperaturen i den verkliga världen fortfarande inte är med på noterna. Från ett utkast till den nya rapporten:

Bild från IPCC AR5 (utkast)
Bild från IPCC AR5 (utkast)

Av allt att döma blir IPCC:s femte rapport mer återhållsam än tidigare mot bakgrund av den numera bevisat låga klimatkänsligheten. Av självbevarelsedrift lär klimatpanelen tona ner hotbilden (åtminstone vetenskapligt; hur det ser ut i SPM, “Summary for Policy Makers” är en helt annan fråga).

Trots de nya insikterna i rapporten verkar det som att andra redan bestämt sig för vad budskapet kan och bör innehålla. Naturskyddsföreningens senaste nyhetsbrev har rubriken “IPCC och global klimaträttvisa”:

Välkommen till två spännande seminarier i samband med släppet av IPCC:s nya klimatrapport.

Den 23-27 september möts FN:s klimatpanel, IPCC, i Stockholm för att släppa den första delen av sin nya klimatrapport. Då samlas forskare, politiker, miljöorganisationer och journalister från hela världen för att uppmärksamma den globala uppvärmningen.

26 sept, Stockholm: Fattigdom och klimaträttvisa
Den 26 september, dagen innan rapporten släpps, samlar vi internationella experter till en paneldebatt under seminariet Fattigdom och klimaträttvisa i samarbete med Diakonia, Forum Syd och Svenska kyrkans internationella arbete.

Mer info och anmälan >>

1 okt, Stockholm: Vad sa IPCC och vad bör Sverige och EU göra?
På Naturskyddsföreningens seminarium Vad sa IPCC och vad bör Sverige och EU göra? veckan efter rapportsläppet förklarar vi tillsammans med ledande klimatforskare vad IPCC-rapporten innebär och frågar svenska riksdagsledamöter i finansutskottet vad de gör åt läget.

Mer info och anmälan >>

Välkommen!

Vetenskapen och den observerade verkligheten står som vanligt lågt i rang hos de organisationer som har “klimathotet” som sin främsta inkomstkälla.

CLOUD: Ännu en käpp i hjulet för klimatmodellerna

Cosmics Leaving OUtdoor Droplets eller CLOUD är något så banbrytande som empirisk forskning inom klimatvetenskapen, där experiment och observationer annars är utrotningshotade fenomen. Istället ser vi oftare spännande och viktig skattefinansierad forskning med titlar som:

Klimat och genus – Vilken betydelse har ett intersektionellt genusperspektiv i klimatfrågorna? (Göteborgs Universitet, länk numera död).

Experimentet har utförts med hjälp av CERN:s partikelaccellerator och har gått ut på (mycket förenklat) att testa Henrik Svensmarks hypotes om hur solen påverkar jordens klimat indirekt genom att avleda eller inte avleda kosmisk strålning från jorden; det här påverkar i sin tur molnbildning som naturligtvis har en mycket stor effekt på planetens klimat.

Forskningsledaren Jasper Kirby var tyvärr otaktisk nog att redan innan experimentet gå ut med sin tes att merparten av den blygsamma globala uppvärmningen på några tiondels grader under de senaste decennierna kan förklaras med det här fenomenet. Det här kätteriet mot IPCC-dogman gjorde att det plötsligt blev svårt att få finansiering, men experimentet kom trots allt igång till slut.

Redan för några veckor sedan kunde man ana att resultatet inte skulle vara till gagn för den rådande klimatalarmismen, då CERN:s högsta höns gick ut och satte munkavle på sina medarbetare: de skulle “presentera resultaten men inte tolka dem” löd det ordagranna uttalandet.

Resultaten visade mycket riktigt att den kosmiska strålningen har en starkt pådrivande effekt på formationen av molekyler i atmosfären, men långt ifrån hela processen är klarlagd. Kontentan så här långt är i alla fall att klimatmodellerna–som är den enda och mycket bräckliga grunden för dagens klimatlarm–måste revideras ordentligt.

DN:s prisbelönta vetenskapsjournalist Karin Bojs å andra sidan, som redan vid tidigare tillfällen hånat Svensmark mellan raderna, svamlar som vanligt på så det ryker och presenterar resultatet som en bisats under rubriken “Bottenrekord för isen i Arktis” (inte heller det påståendet är sant).

Vetenskapen i sin ursprungliga form tar alltså ett försiktigt kliv framåt igen även om inte vetenskapsjournalistiken gör det.

70-talet blir varmare med åren

James Hansen från NASA är förmodligen en av de mest citerade klimatforskarna i svensk media, exempelvis av prisbelönta Karin Bojs. Vad som inte brukar nämnas i sammanhanget är att hans före detta chef på NASA ser honom som en “skamfläck”. Han är en mycket aktiv “miljöaktivist”, och nyligen rekommenderade han i varma ordalag en bok som förespråkar avskaffandet av det industrialiserade samhället med illegala metoder som t.ex. sabotage.

Hansen är en framträdande figur inom klimatologi-religionen. Det faktum att hans skrämmande framtidsanalyser kommit på skam verkar inte avskräcka hans apostlar.

En av världens få kvarvarande vetenskapsjournalister med ryggrad – Joanne Nova – rapporterar om Hansens upptåg som  vakthavande officer för NASA:s GISS temperaturserier (läsvärt i sin helhet). Att 30-talet var det varmaste i Norden under de senaste 100 åren vet vi från NORDKLIM:s temperaturdatabas, därefter sjönk temperaturen (trots ökade CO2-utsläpp) innan den ökade igen. Tar man bort Hansens “justeringar” från GISS, där 70-talet uppenbarligen blivit varmare för varje år som gått, verkar det som att resten av världen följde samma mönster (nedan, klicka för att förstora).

En observation

Observationer, iakttagelser, fakta – empirisk vetenskap – är inte allt för vanligt inom IPCC:s samlade “konsensus-forskning”. Där grundar man sina s.k. slutsatser på klimatmodeller, som hittills visat sig fullkomligt oförmögna att förutsäga framtiden (dåtid och nutid har inte gått så bra heller, se t.ex. hockeyklubban och temperaturfusken).

Man kan alltså prata om teori gentemot praktik, och även teorierna är osedvanligt uselt underbyggda i klimatforskningens fall. Bilden till vänster (klicka för att förstora) är en jämförelse mellan modeller från NASA:s klimatalarmist och antikol-aktivist James Hansen – som förespråkar störtande av den industrialiserade civilisationen (han är i högsta grad aktiv fortfarande) – och observationer av verkligheten.

Efterom koldioxidutsläppen fortsatt att öka kan vi jämföra observationerna med Hansens “business as usual”-modell. Nyare IPCC-modeller ser i stort inte annorlunda ut än Hansens gjorde 1988, trots nya analyser från datorparker som drar flera megawatt (ofta från kolkraft, kan tilläggas). Trots detta har vi haft global nedkylning i tio år.

Met Office alarmistchef grillad i BBC

John Hirst basar över brittiska Met Office, som även ansvarar för Hadly Centre for Climate Prediction. För ett tag sedan fick han av någon outgrundlig anledning ett rejält lönelyft och tjänar nu mer än landets premiärminister. Detta trots att Met Office så sent som i våras spådde en “BBQ summer” och en “mild winter” – båda förutsägelserna så uppåt väggarna fel som det kan bli (uppenbarligen). Följdfrågan är då naturligtvis hur trovärdiga deras modeller som spår 50 år in i framtiden är om de inte ens kan förutsäga säsongens temperaturer.

Hirst blir ordentligt grillad av Andrew Neal i BBC – en kanal mer känd för att stryka alarmisterna medhårs – och faktiskt ställer han  just den frågan. Kanske är det början på en omställning vi ser i gammelmedia nu? Det verkar som att Climategate och andra skandaler inom klimat-“forskningen” gett journalisterna råg i ryggen så att de vågar utöva journalistik i klimatfrågan igen. Vem vet – läget är allvarligt, men jag är som vanligt optimist. På hemmaplan är det ganska lugnt för tillfället. Det mest klimatkorkade för tillfället är en frusen syndikalist som tar chansen att basunera ut konspirationsteorier om det onda kapitalet och “big oil” maskerat som en bokrecension.