Klimatfrågan är stendöd – i alla fall för tillfället -även om Avesta inviger en cykelpump och någon tiondels promille av befolkningen firar ”bilfria dagen” (tänk på att de flesta miljöpartister bor i storstäder och redan saknar körkort, bil eller både och eftersom de klarar sig på sitt subventionerade SL-kort).
Hur mycket den svenska klimatlarmindustrin än slår sig för bröstet så är frågan så gott som död och begraven på internationell nivå.
Klimatmötet i Cancun lär bli ett riktigt sömnpiller som bara besöks av en trave byråkrater på gratissemester. Kyotoprotokollet går en smärtsam och välförtjänt död tillmötes efter sitt totala misslyckande med att vare sig minska utsläpp eller – som var det verkliga syftet – omdistribuera välfärd från norr till söder i någon större skala.
Utvecklingsländerna tänker naturligtvis inte dra i bromsen och avstå från förbättrad välfärd och minskad fattigdom. De kommer att använda varje gram olja och kol som vi västerlänningar avstår – oavsett om befolkningarna här skattas tillbaka till stenåldern med diverse vansinniga, ”klimatsmarta” åtgärder. Indien och Kina kör så det ryker (bokstavligen) och USA kommer inte att införa något Cap & Trade-system liknande det vi har i EU.
Tyvärr är det för tidigt för att ropa ”faran över”, eftersom klimathysterin vid det här laget slagit rot ordentligt i kulturen och inte minst ekonomin här i Europa. Ta till exempel kvar det eländiga och meninglösa systemet med utsläppsrätter som bevisligen misslyckats liksom resten av efterbörden från Kyoto. Vindkraftsindustrin är fortfarande en vardrypande fistel på samhällskroppen som tar från de fattiga och ger till de rika utan att göra någon som helst nytta (mer än för de sistnämndas plånbok). Sverige har redan nästan uteslutande koldioxidfri energi.
Det finns många som profiterar på klimathysterin, och de kommer att kämpa med näbbar och klor för att få fortsätta belasta samhället.