COP15 ett litet steg i rätt riktning

Stora delar av världens medier ondgör sig nu över vad de kallar fiaskot i Köpenhamn – här känt som Kleptokraternas årsmöte. Och visst var det i mångt och mycket ett fiasko för CO2-handlare och korrupta U-landsregimer. För de delar av mänskligheten som fortfarande kan tänka själva och fortfarande när hopp om forskning fri från politisering och tillrättalägganden däremot, var Köpenhamnsmötet COP15 ett litet steg i rätt riktning.

Inga juridisk bindande överenskommelser skrevs under med syftet att skapa en global, odemokratisk klimatregim. Det hade varit en katastrof för hela världsekonomin och satt en gigantisk stoppkloss i vägen för den gryende välfärden i alla utvecklingsländer. Det hade skett med icke vetenskapligt belagda teorier om att den marginella mängd CO2 som människan tillför atmosfären skulle höja temperaturen på ett katastrofalt sätt.

Ironiskt nog benämner Expressen detta som ett misslyckande. En miljöpartist gör det (om än mindre överraskande) i ännu hårdare ordalag i Aftonbladet.

Ett lustigt sammanträffande är att hela norra hemisfären i slutet av mötet drabbades av en köldknäpp av sällan skådat slag (som bloggen Klimatskadad uppmärksammar). Utan tvivel är det den ökända ”Al Gore-effekten” som satt in igen; var han än dyker upp verkar det bli kyla och oväder (ett tecken från de högre makterna på att det är dags att lägga av?).

Även om de värsta klimatprofeterna och -profitörerna inte fick sin vilja igenom i sin kamp för världsherravälde över världens ekonomi är det tyvärr inte bara glada nyheter efter Köpenhamn. Mer meningslös och dyr byråkrati är på väg att instiftas i ett redan av korruption genomruttet FN. Här kommer naturligtvis Sverige – i egenskap av FN:s gullgosse – att ställa upp med orimligt stora resurser för finansiering av meningslösa åtgärder i villfarelsen att jordens temperatur kan regleras som en termostat.

Den inbillade termostaten består i det här fallet av frivilliga utsläppsmål (gissa vad som händer om miljöpartiet sitter med i nästa regering). Dessutom skall den industrialiserade delen av världen reglera sin s.k. ”klimatskuld” gentemot U-länderna. $30 miljarder skall skeppas iväg mellan nästa år och 2012 och siktet är inställt på att ofattbara $100 miljarder skall kastas i sjön på i de flesta fall odugliga projekt innan 2020 är till ända.

Som skeptiker mot domedagsprofeternas pseudovetenskapliga vrångbild av hur jordens klimat fungerar kan man trots allt (om än tillfälligt) dra en lättnadens suck över att det inte blev värre – för det kunde gått riktigt illa. Även om det sällan omnämns i officiella sammanhang eller gammelmedia så har säkerligen Climategate-skandalen spelat in i att en hel del beslutsfattare öppnat ögonen för vad som egentligen försiggår inom IPCC.

Kanske har vi fått se ett försiktigt steg på vägen mot transparens inom klimatvetenskapen. Kanske har också vissa delar av massmedia fått sig en tankeställare om att det inte är lämpligt att bedriva enögd propaganda för en elitistisk klick klimatalarmister med galopperande hybris och stora dollartecken i ögonen.